jag ville inte, ville skrika
jag ville inte, jag ville bara skrika.
jag var bara elva år, förstod att någonting var rent åt helvete fel hemma hos mig.
mamma och pappa bråkade alltid, syster var allt mer och mer på sitt rum eller ute med kompisar.
men jag förstod ingenting, visste ingenting.
men dagen kom.. dom berättade att dom skulle skilja sig.
jag visste det redan innan, innerst inne, men jag ville inte förstå det.
mina föräldrar kunde ju inte bara flytta ifrån varandra?
dom var ju gifta, dom skulle leva tillsammans tills döden skiljer dom åt?
jag kunde ju inte byta hem varannan vecka?
jag ville inte det, ingen ville det.
pappa slängde saker omkring sig, när han var arg.
jag sprang gång på gång in på systers rum, ville inte vara där.
i systers famn kände jag mig trygg.
den 16 december flyttade pappa, på min 12 årsdag.
det gjorde ont, allt som hände just då gjorde ont.
jag ville bara försvinna, för ett litet tag iallafall.
det var då jag insåg på riktigt vad smärta var.
jag fick fira min födelsedag bland massa flyttlådor,
och när kvällen kom då kom också tårarna.
gick och väntade på att jag skulle vakna från mardrömmen,
väntade på att pappa skulle flytta tillbaka till mamma.
jag bad, bad och bad, skrek och grät.
men dagen som jag så länge väntade på kom aldrig.
som vanligt när jag var ledsen gick jag runt hörnet för att röka
som jag hade gjort sen jag var 9 år.
och sprit visste jag mycket väl vad det var vid den åldern,
det var det enda som kunde få bort smärtan ett tag.
en 12åring ska inte hålla på så, absolut inte.
men smärtan tog kål på mig, jag var tvungen.
jag tänker tillbaka på barndomen varje dag,
och undrar om jag kunde gjort något annorlunda.
men det kan jag inte, jag vet det nu.
"det som inte dödar dig, gör dig bara starkare"
Kommentarer
Postat av: Simon
Blev helt tårögd när jag läste detta!
Hur i helvete har du överlevt detta kaos?
En uppväxt som påminner om en ung Amy Winehouse. Hon växte också upp i sånt kaos, hon visste redan som barn om att hennes pappa var otrogen mot mamman.
Varför skiljde dom sig? Har dom berättat det eller? Var nån otrogen?
Ser fram emot fler berättelser även om man får ont i magen när man läser dom.
Kram Simon
Postat av: becca
ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag överlevde,
gång på gång tänkte jag på den enda utvägen som fanns.
men jag gav inte upp så lätt, jag kämpade.
jag vet faktiskt ingenting sånt, dom har inte sagt något om det.
kram becca
Trackback
