sjukdomen var hemsk, trodde inte jag skulle klara det

jag var så tjock, jag var värdelös, jag var misslyckad,
jag klarade inte av att se mig själv i speglen.
när mamma kastade ut mig,
förändrades mitt liv helt.
jag slutade äta, jag började skrika, slå och spotta på pappa.
det var den enda som fanns nära,
jag behövde få ut min ilska.
i flera månader höll detta på.
jag åt inte, och om jag åt så mådde jag illa
eller spydde upp allt.
jag kunde inte, jag ville inte.
pappa blev orolig,
han såg hur jag rasade.
hur jag sakta försvann,
alla såg det men inte jag.
han tog mig till sjukhuset,
jag fick en diagnos.
anorexia.
men det brydde inte jag mig om ju,
jag var tjock.
jag vägde 30 kg,
man såg alla mina ben som fanns i kroppen.
det var inte allt,
dom ville lägga in mig på psyk.
jag vägrade,
jag skulle inte.
jag var inte sjuk,
nej. bullshit.
dom ljög allihop.
hade jag inte kommit ur det,
så hade jag inte funnits här nu.
jag hade försvunnit,
jag var skinn och ben.
när jag ser tillbaka på allt idag
så kan det hända jag fäller tårar.
för jag har insett hur farligt jag levde.
har förstått hur smal jag var
när jag ser på bilderna jag tog då.
men jag klarade mig,
på egen hand.
och ni som har sjukdomen,
jag vet att ni också klarar det.
be strong.



"efter regn kommer sol"

ingenting kunde bli sig likt

jag bodde hos mamma varannan vecka och pappa varannan vecka.
precis när pappa hade flyttat ifrån oss,
så tog mamma hem kille efter kille, hon hade nog fem killar på en månad.
jag ville inte vara med mer,
ville inte förstå vad som hade hänt med min mamma.
men i februari, alltså två månader efter pappa flyttade träffade hon en kille,
som hon nu är gift med.
jag tyckte inte om honom alls,
ville bara skrika att hon förstörde mig psykiskt.
men jag kunde inte, jag kunde ingenting då.
låste in mig på mitt rum allt mer,
eller var jag ute med kompisar.
när kvällen kom låste jag in mig på toa,
skrek, grät, skakade och fick ut all ångest genom att skära mig.
ja, rakbladen hade blivit min bästavän,
det var dom som förstod mig, det var dom som tröstade mig,
det var dom som inte gjorde att ångesten tog över mig helt.
jag skrev ett självmordsbrev,
och gömde det på ett säkert ställe, trodde jag..
när natten skulle komma, tänkte jag lägga fram det på bordet
och sen faktiskt säga hejdå till världen.
men när jag kom hem från skolan satt mamma inne i mitt rum,
med brevet i handen.
sen ringde hon bup, dom kunde tydligen inte hjälpa mig,
så dom ringde socialen.
dom kunde inte heller hjälpa mig så dom la ner utredningen.
det förbättrade inte mitt liv,
jag la nere på botten.
allt jag ville var ju att sväva bland dom andra änglarna,
men det blev aldrig så.
dagen jag aldrig trodde skulle komma, den kom tillslut.
jag var 14 år och 3 månader då.
jag ville sova hos pappa under natten när det var hennes vecka,
för där kunde jag få må bra för en stund.
det var då dom där orden kom, dom jag fasade så mycket att höra.
hon sa; sticker du till pappa nu, kan du bli härifrån. kom aldrig mer tillbaka.
som hon sa, jag packade ner lite saker samtidigt som jag lyssnade på musik,
och mina ögon var helt rödsprängda.
jag flyttade till pappa.
dagen efter kom min syster med alla mina saker, mina möbler hade hon sålt.
hon hade aldrig tanken på att jag skulle flytta tillbaka,
det enda hon ville var att bli av med mig.
jag var verkligen beredd på att ge upp allt, exakt allt.





det är såhär jag ser ut i nuläget!

jag ville inte, ville skrika

jag ville inte, jag ville bara skrika.
jag var bara elva år, förstod att någonting var rent åt helvete fel hemma hos mig.
mamma och pappa bråkade alltid, syster var allt mer och mer på sitt rum eller ute med kompisar.
men jag förstod ingenting, visste ingenting.
men dagen kom.. dom berättade att dom skulle skilja sig.
jag visste det redan innan, innerst inne, men jag ville inte förstå det.
mina föräldrar kunde ju inte bara flytta ifrån varandra?
dom var ju gifta, dom skulle leva tillsammans tills döden skiljer dom åt?
jag kunde ju inte byta hem varannan vecka?
jag ville inte det, ingen ville det.
pappa slängde saker omkring sig, när han var arg.
jag sprang gång på gång in på systers rum, ville inte vara där.
i systers famn kände jag mig trygg.
den 16 december flyttade pappa, på min 12 årsdag.
det gjorde ont, allt som hände just då gjorde ont.
jag ville bara försvinna, för ett litet tag iallafall.
det var då jag insåg på riktigt vad smärta var.
jag fick fira min födelsedag bland massa flyttlådor,
och när kvällen kom då kom också tårarna.
gick och väntade på att jag skulle vakna från mardrömmen,
väntade på att pappa skulle flytta tillbaka till mamma.
jag bad, bad och bad, skrek och grät.
men dagen som jag så länge väntade på kom aldrig.
som vanligt när jag var ledsen gick jag runt hörnet för att röka
som jag hade gjort sen jag var 9 år.
och sprit visste jag mycket väl vad det var vid den åldern,
det var det enda som kunde få bort smärtan ett tag.
en 12åring ska inte hålla på så, absolut inte.
men smärtan tog kål på mig, jag var tvungen.
jag tänker tillbaka på barndomen varje dag,
och undrar om jag kunde gjort något annorlunda.
men det kan jag inte, jag vet det nu.



"det som inte dödar dig, gör dig bara starkare"

då allt började

jag föddes den 16 december 1993, hemma i soffan i den där lägenheten jag saknar så fruktansvärt mycket.
jag var en vanlig liten bebis, mina 9 år var som andra barn, jag var ute och lekte med dom andra,
jag tog hem kompisar som sov över.
min pappa hade en bästavän, dom umgicks alltid, han var som en extrapappa för mig helt enkelt.
men så kom den där dagen jag aldrig trodde skulle komma, en månad innan jag skulle fylla 10 år.
jag kom hem från skolan som vanligt, men när jag gick innanför dörren var där ovanligt tyst,
sen hörde jag snyftningar, någon grät..
jag sprang in och undrade vad som hade hänt, det enda dom fick fram var; kenneth..
döden var ingenting jag hade hört talas om, eller jo.. hört om det hade jag ju, men aldrig varit med om det.
förvirrad som jag var undrade jag vad det var med honom, dom berättade att han hade hoppat framför tåget, att han var död, att han aldrig skulle komma tillbaka.
en tår rullade ner från min kind, och jag fick inte fram ett ord.
men det var allt jag kunde gråta, för jag har aldrig varit den typen som helst gråter när folk ser på.
men när natten kom, då kom allting.
jag fick ingen luft, jag grät och bad om att han skulle komma tillbaka.
från då han dog och någon vecka efter kände jag hans hand mot min kind varje kväll när jag skulle lägga mig,
och varje gång bröt jag ihop.
men det fick också ett avslut, julskyltningen var någon vecka efter och givetvis skulle jag dit med en kompis,
där gick ett gäng folk framför oss, där såg jag en människa.
han var längre än alla andra, och.. han var vänd mot mig.
jag såg snabbt att det var kenneth, och stannade direkt, han fortsatte kolla på mig.
tillslut gjorde han ett hjärta med händerna och viskade; ta hand om dig becca.
det var vårt avslut, sen har jag varken sett, känt eller hört honom.
jag gråter inte längre för det, det är snart 9 år sen, men dagarna kommer då jag tänker,
varför han lämnade oss, varför han inte tog farväl.
men det är sånt man inte får reda på,
frågor utan svar.



ta hand om er!

the beginning

hej alla därute!


har precis startat denna bloggen då :) har varit med om en hel del i mitt liv, och jag är bara snart 18 år, haha :) så mitt mål med denna bloggen är att skriva om olika händelser i mitt liv, hur jag har klättrat upp från botten! och sen kan ni också maila/skriva på msn: [email protected] om ni undrar något eller bara helt enkelt behöver prata ut om saker och ting, alla har ju inte någon att prata med eller man kanske inte vill prata med sina vänner om allt? då finns jag här och ska försöka hjälpa er så gott jag kan!



puss och kram

RSS 2.0