ingenting kunde bli sig likt
jag bodde hos mamma varannan vecka och pappa varannan vecka.
precis när pappa hade flyttat ifrån oss,
så tog mamma hem kille efter kille, hon hade nog fem killar på en månad.
jag ville inte vara med mer,
ville inte förstå vad som hade hänt med min mamma.
men i februari, alltså två månader efter pappa flyttade träffade hon en kille,
som hon nu är gift med.
jag tyckte inte om honom alls,
ville bara skrika att hon förstörde mig psykiskt.
men jag kunde inte, jag kunde ingenting då.
låste in mig på mitt rum allt mer,
eller var jag ute med kompisar.
när kvällen kom låste jag in mig på toa,
skrek, grät, skakade och fick ut all ångest genom att skära mig.
ja, rakbladen hade blivit min bästavän,
det var dom som förstod mig, det var dom som tröstade mig,
det var dom som inte gjorde att ångesten tog över mig helt.
jag skrev ett självmordsbrev,
och gömde det på ett säkert ställe, trodde jag..
när natten skulle komma, tänkte jag lägga fram det på bordet
och sen faktiskt säga hejdå till världen.
men när jag kom hem från skolan satt mamma inne i mitt rum,
med brevet i handen.
sen ringde hon bup, dom kunde tydligen inte hjälpa mig,
så dom ringde socialen.
dom kunde inte heller hjälpa mig så dom la ner utredningen.
det förbättrade inte mitt liv,
jag la nere på botten.
allt jag ville var ju att sväva bland dom andra änglarna,
men det blev aldrig så.
dagen jag aldrig trodde skulle komma, den kom tillslut.
jag var 14 år och 3 månader då.
jag ville sova hos pappa under natten när det var hennes vecka,
för där kunde jag få må bra för en stund.
det var då dom där orden kom, dom jag fasade så mycket att höra.
hon sa; sticker du till pappa nu, kan du bli härifrån. kom aldrig mer tillbaka.
som hon sa, jag packade ner lite saker samtidigt som jag lyssnade på musik,
och mina ögon var helt rödsprängda.
jag flyttade till pappa.
dagen efter kom min syster med alla mina saker, mina möbler hade hon sålt.
hon hade aldrig tanken på att jag skulle flytta tillbaka,
det enda hon ville var att bli av med mig.
jag var verkligen beredd på att ge upp allt, exakt allt.
det är såhär jag ser ut i nuläget!
Kommentarer
Postat av: Simon
Fruktansvärda upplevelser du har ju!
Låter helt otroligt att möblerna dessutom såldes.
Man fattar ingenting, allt är en enda röra! Fler frågor väcks!
a) Någonstans måste det ju börja. Du sa att du visste innerst inne att dom skulle skiljas. Hur menar du då?
b) Är det verkligen ingen av dom som förklarat varför dom skiljde sig?
c) Hur lång tid dröjde det innan dom hade en ny partner?
Kram Simon
Postat av: Simon
glömde å säga...fin bild ;) /Simon
Postat av: becca
att jag kände det på mig, dom bråkade alltid, allt var fel därhemma.
nepp, ingen har förklarat för mig
det dröjde två månader för mamma och pappa hade ny direkt.
tack :)
kram becca
Trackback
