då allt började
jag föddes den 16 december 1993, hemma i soffan i den där lägenheten jag saknar så fruktansvärt mycket.
jag var en vanlig liten bebis, mina 9 år var som andra barn, jag var ute och lekte med dom andra,
jag tog hem kompisar som sov över.
min pappa hade en bästavän, dom umgicks alltid, han var som en extrapappa för mig helt enkelt.
men så kom den där dagen jag aldrig trodde skulle komma, en månad innan jag skulle fylla 10 år.
jag kom hem från skolan som vanligt, men när jag gick innanför dörren var där ovanligt tyst,
sen hörde jag snyftningar, någon grät..
jag sprang in och undrade vad som hade hänt, det enda dom fick fram var; kenneth..
döden var ingenting jag hade hört talas om, eller jo.. hört om det hade jag ju, men aldrig varit med om det.
förvirrad som jag var undrade jag vad det var med honom, dom berättade att han hade hoppat framför tåget, att han var död, att han aldrig skulle komma tillbaka.
en tår rullade ner från min kind, och jag fick inte fram ett ord.
men det var allt jag kunde gråta, för jag har aldrig varit den typen som helst gråter när folk ser på.
men när natten kom, då kom allting.
jag fick ingen luft, jag grät och bad om att han skulle komma tillbaka.
från då han dog och någon vecka efter kände jag hans hand mot min kind varje kväll när jag skulle lägga mig,
och varje gång bröt jag ihop.
men det fick också ett avslut, julskyltningen var någon vecka efter och givetvis skulle jag dit med en kompis,
där gick ett gäng folk framför oss, där såg jag en människa.
han var längre än alla andra, och.. han var vänd mot mig.
jag såg snabbt att det var kenneth, och stannade direkt, han fortsatte kolla på mig.
tillslut gjorde han ett hjärta med händerna och viskade; ta hand om dig becca.
det var vårt avslut, sen har jag varken sett, känt eller hört honom.
jag gråter inte längre för det, det är snart 9 år sen, men dagarna kommer då jag tänker,
varför han lämnade oss, varför han inte tog farväl.
men det är sånt man inte får reda på,
frågor utan svar.
ta hand om er!
Kommentarer
Trackback
